Att vara eller icke vara, det är frågan:
Månn' ädlare att lida och fördraga
Ett bittert ödes styng och pilar eller
Att ta till vapen mot ett hav av kval
Och göra slut på dem med ens. — Att dö —
Att sova — intet vidare — och veta,
Att uti sömnen domna hjärtekvalen
Och alla dessa tusental av marter,
Som äro köttets arvedel — det vore
En nåd att stilla bedja om. — Att dö,
Att sova, sova! Kanske också drömma?
Se, däri ligger knuten! — Ty i döden —
Vad drömmar i den sömnen månde komma,
När stoftets tunga skrud vi kastat av,
Det tål att tänka på. Den tanken skapar
Vårt hela långa levernes elände;
Ty vem fördroge tidens spe och gissel,
Förtryckets vrånghet, övermodets hån,
Föraktad kärleks kval, senfärdig lag
Närgången ämbets-högfärd och de sparkar,
Odågan ger den tåliga förtjänsten,
Om man själv kunde giva sig kvittens
Med en tums stål? — Vem gick och släpade
I svett och möda under levnadsoket,
Om fasan ej för något efter döden,
Det oupptäckta landet, varifrån
Man icke återvänder, skrämde viljan
Att hellre bära våra vanda plågor
Än fly till andra, dem vi icke känna?
Så gör oss samvet till pultroner alla
Så går beslutsamhetens friska hy
I eftertankens kranka blekhet över,
Och företag av märg och eftertryck
Vid denna tanke slinta ur sin bana
Och mista namnet handling.
